70/30-fällan

När jag håller kurser i presentationsteknik får jag ofta frågor och önskningar om att lära ut teknik och finesser i PowerPoint. Förståeligt. PowerPoint är det mest använda programmet för presentationer. Dessutom tror de allra flesta att en bra presentatör också är fullfjädrad i PowerPoint, men det hänger inte ihop. Tvärtom så är PowerPoint en av de värsta tidstjuvarna som äter tid (pengar) för företag och organisationer.

Undersökningar har visat att en gemomsnittlig presentatör som skapat en presentation i PowerPoint har använt 70% av tiden till att leta bilder, skriva in text och bemästra programmet. 30% av tiden har använts till innehållet (idé och budskap). Detta brukar jag kalla för 70/30-fällan.

Desto fler avancerade funktioner som finns i din dator, ju mer tid ägnas åt produktionen.

Om vi dessutom för in multimedia i produktionen minskar den tillgängliga tiden för innehållet ytterligare. Detta är ett problem. Förpackningen är bra, men innehållet fallerar - dvs det du vill uppnå får ingen reell chans att nå fram.

Gör en mycket enkel produktion, testa om den fungerar, lansera den som Creative commons, få feedback och kanske dessutom ¨ågon som utvecklar din produktion. När det är tillräckligt bra, gör gärna en variant med bättre teknik och snyggare förpackad. Det vinner du på.

Copyleft - pay it forward

I en text som du skapar framför man måhända idéer eller tankegångar. Idén med Copyleft är ju att kunna ge någon annan möjlighet att arbeta vidare på denna idé. Det finns ett annat uttryck: "pay it forward" (se bl a wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Pay_it_forward). Jag skapar något och du betalar mig genom att bearbeta det jag skapat, lämnar det vidare i förädlad form till näste person i kedjan, som...

Att låsa in idéer tror jag inte är bra för någon. Det jag skriver vill jag ha synpunkter på så att jag kan utveckla tankegången. Eller ännu hellre - att någon tar det jag skrivit och utvecklar till en egen text, gör det tillgängligt så att jag och flera andra kan utveckla det ännu ett steg. Precis som datorer sammankopplade i nätverk där den sammanlagda processorkraften gör det möjligt att lösa uppgifter som ingen enskild dator skulle klara.

När ska vi få se ett svenskt företag ta ett större grepp, precis som Pepsi gjort i deras projekt "Refresh the world"? (www.pepsi.com). Enkelt, transparent och kopplat till varumärket.

Ett exempel av alla de idéer som lämnats in www.refresheverything.com/gogreenbarter - "extend the life of existing items på continuing its circulation from one person to another through bartering" http://en.wikipedia.org/wiki/Barter

Jag tror att det alltid är en bra idé att framhålla materiella rättigheter och hur de kan användas - inte som ett hinder utan som en möjlighet. Lärandet ger en möjlighet att skapa utan att vara expert på ett område: delar jag med mig kommer andra att dela med sig.

Vill du veta något? Det finns en mening som är som sesam, öppna dig. Den är enkel. "Kan du hjälpa mig?"

Hur får man ett lärande att fungera via IKT?

Det finns en paradox i lärande via IKT då detta lärande i de flesta fall inkluderar någon form av av samarbete via en internetbaserad plattform eller tjänst. Det är ett kollektivt lärande men det utförs enskilt - diskussionerna ska främja lärandet för individen via det nätverk som erbjuds via en kurs eller utbildning.

Gunnel Wännman Toresson fann i sin forskning (beskriven i Läroverktyg, utgiven av KK-stiftelsen) att det var svårt att få dynamik i diskussionerna när man bedrev nätbaserad utbildning. Hon konstaterar att det är synnerligen viktigt att ha en central person som ständigt driver på diskussionen i t ex ett forum. Först då får utbytet av tankar och idéer fart.

En annan aspekt som tas upp "Läroverktyg" (1) är "shared meaning" istället för arbetsfördelning i det kollektiva lärandet, t ex via grupparbeten där den gemensamma uppfattningen blir målet istället för en ren fördelning av arbetsuppgifter. Vidare konstateras att "Även ledare och lärare måste se sig som lärande medlemmar och ska fråga, undersöka och söka lösningar gemensamt." (sid 24).

Om vi förutsätter att kommunikationen av kunskap mellan deltagarna är asynkron - att deltagare bidrar med olika stora bitar (2) - så innebär det att vi också kan se skillnaden mellan kunskapsöverföring och informationsöverföring. För där ligger problemet som jag ser det. Kunskap är inte information, den sätts samman på olika sätt och den överförs inte linjärt.

För en lyckad nätbaserad kurs krävs en person som driver utbytet mellan deltagarna och ställer tydliga ramar och mål. Kanske det är dags att diskutera om verkligen den centrala personen ska vara en lärare? Kanske termen projektledare är mer relevant? En person som kan ta in rätt person med rätt kompetens vid rätt tillfälle för att få ut det mesta (och det bästa) av alla deltagare.

___________________________

(1) "Läroverktyg" utgiven 2005 av KK-stiftelsen. Kan hämtas på www.kks.se via länken Publikationer.

(2) Jämför fildelning via peer-to-peer (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Peer-to-peer för detta begrepp) där ingen användare delar ut hela filen utan endast delar av den - mottagaren sammanställer en komplett fil via små delar som erhållits från flera håll.

Flytta, dela, utveckla

Standard för flyttbarhet är nyckeln till ett lyckat resultat. Det kommer alltid att vara flera olika system och programvaror, en del fria, en del open-source, en del kommersiella, men nyckeln är att att alla ska kunna använda allt.

Det är dyrt att producera material konstateras det under rubriken ”Standards för flyttbarhet” och det är ingen överraskning. När video blev relativt enkelt att använda (detta är i och för sig innan digital video) så började väldigt många organisationer och företag att producera material. Det blev dyrt. När sedan videokassetten läg i sin ask, så blev den fort inaktuell. Det var trassligt att utveckla, att arbeta vidare och utbilda vidare med materialet.

Den stora skillnaden med dagens teknik är att små bitar med lättproducerat material inte är en slutprodukt, utan en start på något som kan utvecklas och anpassas. Däri ligger de stora möjligheterna. Tekniken har flyttat in i datorer och telefoner, bort från speicalanpssade programvaror och dyra serverlösningar.

När dessa små bitar av video (och även ljud och text) produceras med ett gemensamt produktionssätt (SCORM) - ja, då har revolutionen bara börjat.

Halva historien med bara fritt material?

I artikeln om Teacher on demand ("Fria resurser löste Falköpinglärares dilemma"
http://kollakallan.skolverket.se/upphovsratt/artiklar/falkoping/) så berättas att genom att endast använda Wikimedia Commons så kunde läraren undvika att bryta mot upphovsrätten. Ett problem naturligtvis. Men det är ju inget nytt då den elektroniska eran gett "kopiering" en helt ny betydelse - genom att den kan utföras snabbt i stor skala.

Dessutom är ökningen av mängden material som är tillgänglig via internet närmast logaritmisk. Därav torde det följa att volymen med fritt material också ökar. Kanske det är så, att viljan att släppa sitt material fritt också kommer att öka. Man kanske kan vänta sig att mer och mer material inte beläggs med restriktioner, alternativt att marginalen får vad som får användas utan tillstånd förflyttas.

Är det så att utan upphovsrättsskyddat material så kan en lärare inte berätta hela historien? Är det då omöjligt att skapa material som belyser hela frågan? Är läraren då hänvisad till fritt material - får man nöja sig med att berätta "halva" historien genom att vissa delar inte är fria att använda?

Det är inte lång tid kvar innan begreppet online/offline försvinner. Allt är ständigt tillgängligt. Alla kan se allt, göra allt. Med det följer att inget längre behöver kopieras. En länk skickas med och denna länk behöver inte vara textbaserad - och denna länk spelar upp det material som är skyddat.

Vad jag förstår är det inte olagligt att tillhandahålla länkar till material. Jag tror att länkhanteringen på internet och i telefoner kommer att göras mer och mer transparent för användaren. Vilket material som ligger på vilken server kommer att minska i betydelse. Är det publicerat så får det också användas.

Elektroniska presentationer

Jag har i många år utbildat i presentationsteknik så det är med det i bagaget som jag tittar på ämnet.

I videon med Stefan Knutsson så framför han en vanlig åsikt kring presentationer (som oftast framförs med hjälp av PowerPoint - det vanligaste verktyget). Stefan rekommendera att inte använd punktad text ("bullets") och att stödet ska vara för åhöraren inte presentatören.

Generellt sett är det bra råd, men det viktiga är innehållet, innehållet, innehållet. Ska du framföra ett budskap som kanske inte är intressant (men nödvändigt) så finns det en poäng i att göra det så klart och tydligt för alla inblandade som möjligt. Därav punkformen.

•

I alla presentationsformer så ska man betona det viktigaste, skriva begripligt, vara kortfattad och presentera i fallande prioritetsordning. Men vad minns dina åhörare? Faktum är att vad de minns dagen efter din presentation fördelar sig ungefär så här: orden 7%, talet 23%, annat 70%. Det som är "annat" är bl a röst, rörelse, kroppshållning, ögonkontakt, leende, engagemang etc.

Bra presentationsbilder är alltså inte så viktigt. Det är hur du uppfattas som avgör om ditt budskap kommer att bli ihågkommet. Titta på denna presentation (dessutom är ämnet fortfarande aktuellt trots att den är från 2005) http://www.identity20.com/media/OSCON2005/oscon_videos/oscon_lg.html

Hans Rosling är en gudabenådad talare som trots flera svagheter (dålig engelska, lite kameral upsyn) sopar golvet med de flesta presentatörer. Varför? Han når fram med sin uppenbara entusiasm för det han har skapat och han brinner för möjligheten att tala om det för hela världen. Han jobbar med kroppspråket och håller ett varierat tempo och är dessutom extra tydlig då han går in på viktiga aspekter. Så jobbar ett proffs!

Pecha Kucha har sina poänger om presentatörerna är någorlunda erfarna. Annars blir formatet en hämsko på intressanta idéer. Dessutom är det min erfarenhet att Pecha Kucha kräver en redan från början engagerad publik som dessutom är villiga att diskutera med varandra i pauserna.

Vad du än talar om, hur du än presenterar och vem du än är, så gäller alltid...

- berätta och jag lyssnar

- lär mig och jag kanske minns

- berör mig och jag kommer att förstå

Säker information genom källkritik?

Många personer jag träffar på har en naiv inställning till nyheter, information och påståenden. "Det har jag läst nånstans" är ett vanligt svar på frågan "Hur vet du det?". Kanske beror det på en traditionell syn på våra informationskällor. Svenska tidningar och statlig radio och tv dominerade flödet till 90-talet då radio och TV-monopolet på nyheter sakta började brytas upp. Men trots allt har det varit självklart med (relativt) pålitlig förmedling. Jag tror problemet är att vi har med oss (o)vanan från denna inhämtning och överför denna till internet: många gånger tror vi att "det vi läser är sant".

Jag har länge intresserat mig för informationssäkerhet. Hur verifierar jag information? En vanlig frågeställning på företag är hur de ska hantera all information som flyter runt på hårddiskar, smarta telefoner, servrar (och dessutom nu alla dessa communities...).

I ett projekt jag var delaktig i på en medelstor organisation visade det sig att 80% av den elektroniska informationen som lagrades var ostrukturerad och att av den så saknade 90% en ägare. Således var omkring 70% av all information som lagrades omöjliga att verifiera, validera och säkerställa. Eller med andra ord: över 70% av informationen hade ett informationsvärde lika med 0 (noll).

Överför detta till tankarna kring källkritik. Hur stor andel av informationen som är tillgänglig idag kan verifieras?

Nätsäkerhet

Läser i flera tidningars nätupplagor om IT-säkerhet under rubriken "Sociala medier säkerhetshot" (http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sociala-medier-sakerhetshot_4949561.svd). I gammal (?) god anda så är det en artikel skriven av TT som går rakt in i nätupplagan, möjligen med en ny ingress. Men knappt det.

Artikeln belyser problemen med potentiella säkerhetsproblem på arbetsplatser. Facebook och Twitter stjäl inte bara tid från arbetsgivaren, de läcker även som såll - hemlig eller känslig information kan slinka med i oskyldiga kommentarer. En bakomliggande faktor sägs i artikeln vara anställdas okunnighet och ovana med att allt är tillgängligt för vem som helst på internet. Fast "Yngre medarbetare är vana vid att vara öppna och ständigt ha tillgång till information". Ja, OK då. Så fort alla gamla är borta så är problemet löst. Eller?

Frågan är vad som egentligen är problemet. Internet har blivit den överlägset största källan till informationsinhämtning, samtidigt som detta knappast avspeglas alls i undervisning i dagens skola. Internet har också blivit störst för de allra flesta när det gäller att lära sig saker. I en intressant artikel på World Internet Institute (http://www.wii.se/aktuellt/nyheter/467-ny-rapport-unga-svenskar-och-internet-2009.html) så konstaterar man att nästan alla barn har tillgång till Internet i skolan, men det är i hemmet som barn lär sig använda nätet.

Hemma har vi den största utmaningen. Att vara en god förebild behöver inte betyda att vi kan mer om alla sajter och communities, utan att vi har en nyfikenhet i själva lärandet och att vi använder den källa som ger störst utbyte.

Så utmaningen ska antas i hemmen där vi ska skapa en god kultur för nätanvändandet. Då kommer vi också kunna tackla säkerhetsproblemen på ett bättre sätt – för troligtvis tar vi med oss tänkandet tillbaka till arbetsplatsen där vi integrerar nätet med arbetet. Problemet är inget problem.