Läste en studie från nittiotalet där Leidner och Järvenpää studerade den (då) begynnande IT-revolutionen inom utbildning och kompetensutveckling. De fann att ny teknik och nya möjligheter oftast användes för att automatisera gamla metoder (som t ex traditionell klassrumspedagogik), vilket fick till följd att det enda som man lyckades uppnå var att utföra ineffektiva lärmetoder snabbare. Föga förvånande så fann Lediner och Järvenpää också att lärresultaten inte förbättrades genom användningen av IT.
Är det de som skapar en lärplattform (med innehåll) som står för den "gamla" pedagogiken och som gör fel, eler är det deltagarna som inte förmår att ändra sina invanda mönster (som de fått från sin egen grundskoleutbildning)? När jag intervjuade en företrädare för telekomföretaget Ericsson så berörde denne just detta problem - när de anställda kliver innanför dörrarna så lämnar de också sina privata mönster för interaktion och informationssökning. De kliver in i arbetsplatsens arbetssätt och är inte i närhten av aktivitet och påhittighet som de (flesta) uppvisar privat.
Denna beteendeförändring kan inte bara förklaras med att tekniken inte är densamma som i privatlivet. Då måste finnas flera komponenter.
I mitt arbete med en liten uppsats med titeln "Lärplattformar i arbetslivet – en hjälp till kompetensutveckling på företag?" så trodde jag initialt att en intressant vinkel var att studera plattformens tekniska egenskaper och vilka funktioner som kunde utnyttjas. Men nu är jag inte lika säker på att det är denna vinkel som är den verkligt viktiga.
Kan det vara så att val av plattform på företag börjar med en teknisk diskussion och inte med vad man vill uppnå (och är beredd att betala för). En egen erfarenhet för arbetslivet är att företag gärna startar upp en e-learning portal men missar att budgetera för underhållet av innehållet; det går inte att ha denna verksamhet med bara ett budgetår som framförhållning. Här är uthållighet och ständig kontakt med organisationens behov en mycket viktig komponent.
