Slutblogg för kursen IKT

Så här på slutet av kursen kanske det är dags för en summering - inte av kursen som sådan, men om framtiden för lärande med IKT som bas. Själv ligger mitt primära intresse på lärande, kompetensutveckling och utbildning på företag, men jag tror att många av de tankar och idéer som jag bär på är generella och även kan användas i skolan (främst högre utbildning).

I en intervju jag gjorde för en B-uppsats om sociala medier och kollektivt lärande, så var det en person som delgav sina erfarenheter från ett stort företag. Hans roll var att driva utvecklingen av sociala medier och han hade funnit att en stor del av tiden gick åt till att handgripligen visa och instruera anställda i de olika tillämplingarna som finns. Hur startar man en blogg? Vad skriver man? Hur nyttjar man bloggen? Hur skaffar man läsare? Kort sagt, grundläggande saker som denne person trodde att de flesta kunde, men en tro som fick omprövas - i synnerhet desto längre upp i hierkierna man kom.

Det visade sig att det viktigaste sättet att få igång användandet av sociala medier, var att "tvinga" cheferna att börja använda bloggformatet till att delge t ex protokoll från veckomöten, sammanfattningar från konferenser, personalmeddelande etc. När väl det var igång, kunde man föra in parametrar som nyckelord, etiketter (tags). Alltså, inget avancerat, bara tillämplingar på baskunskaper. Utvecklingen går fort, men att det praktiska handhavandet släpar efter. Varför? I många fall tror jag att det saknas bra förebilder, de som skriver på en nivå där de flesta av oss befinner sig. Det är inte så att du behöver bli en bloggfanatiker, twitterentusiast eller expert på sociala medier. Men när du till slut märker att du inte hängt med, då tornar det upp sig ett berg av kunskaper som ska hämtas in och resultatet blir "det gör jag sen".

Ett sätt för företag att få igång användandet är kanske att fokusera på resultaten och vinsterna, parat med ett visst mått av positivt tvång. Sluta med utskick via e-post, publicera med RSS-ström, skicka en inbjudan till att prenumerera till denna RSS-ström via e-post: et voilà! Ett e-brev förflyttar användarna till en annan kanal, enkelt och utan att användaren måste sätta sig in i hur RSS fungerar. Transparensen ökar, informationen blir sökbar och belastningen på e-postservern minskar.

Jag tycker att en viktig, men ofta bortglömd, funktion i de sociala medierna, är den person som ska inspirera andra, leta upp nyheter, sammnfatta och göra tillgängligt, förenkla och bearbeta - denna person/funktion finns ofta inte, det är en persons arbetsuppgift (bland många andra). Jag tror att företag måste våga satsa, annars stannar sociala medier på en låg nivå. Alternativet borde vara lockande - det finns pengar, anseende och tid att tjäna.

IKT-kursen har gjort ett bra försök att vara en inspiratör och vägledare bland den enorma mängd information som finns i ämnet. Den skulle kanske skulle kunna göras tillgänglig i kommersiell version? Det skulle många företag behöva.

Alla dessa teorier...

Det finns många teorier kring lärande. Många är kallade, få är utvalda. Egentligen skulle vi kunna sammanfatta lärande baserat på två personers arbeten, Vygotskij och Piaget. Skillnaden mellan dessa är, enkelt uttryckt, teorierna hur vi människor lär. Är det en biologisk utveckling, individens konstruerande av kunskap baserat på erfarenheter och erbjudanden i omgivningen, eller ett socialt samspel där den signifikanta andre hjälper individen vidare i utvecklingssteg. Hur det än förhåller sig med den saken så har dessa idéer givit upphov till en stor mängd forskning och många har lanserat egna begrepp, variationer och lösningar.

I utbildning på företag så styr naturligtvis inte de gamla teoretikerna besluten - påverkan kommer från de kommersiella krafter som söker att sälja sitt system. De allra flesta är bra, möjligen kan man sätta frågetecken för tillämpningen: är systemet bra just för detta företag i denna situation? Det är så att en säljare gör sitt bästa för att sälja, inte nödvändigtvis för att ge företaget den optimala produkten. Här kommer konsulterna in. De ska förhoppningsvis vara neutrala och hjälpa utbildningsansvarig att hitta en lämplig, väl dimensionerad plattform som kommer att uppnå det som företaget är i behov av.

Jag tror att den mest hållbara lösningen för företag är att ha en engagerad grupp som har fullt stöd från ledningen, med tydliga (förhoppningsvis generösa) budgetramar med långt mandat. Här landar vi i en fråga om företagsklimat - hur ser samarbetet ut internt, premieras kunnande och kompetensutveckling? Inget verktyg, inga plattformar, inga konsulter kan skapa detta. Det måste komma inifrån.

Kanhända är vi på väg mot en tid där kompetens en klar konkurrensfördel. Då kan vi klä detta i uttryck som affärsnytta, flytta fokus från "kostnad" till "investering" och ge kompetensutveckling en tydlig position i affärsutvecklingen.

Formellt och informellt lärande

Var med på en heldag om e-learning i torsdags (9 september) i Kista (Promise-dagen www.promise.se) och lyssnade på produktionsbolagen som pratade om e-learning och effektivitet av lärande.

Något som många tog upp var det formella och informella lärandet. Det knepiga med informellt lärande är, att i samma stund som du uppmärksammar det så försvinner det. Informellt är bara informellt utan styrning eller uppmärksamhet.

Dessutom är det så att av allt lärande på en arbetsplats, så räknas det med att 80-95% är informellt. Således: att skapa kurser och utbildningar (formellt lärande) addresserar bara en liten del av det totala lärandet. Så, kan vi "skapa" informellt lärande? Egentligen inte, det vi troligtvis kan skapa är förutsättningar för lärande och försöka uppmuntra själva fenomenet lärande och uppmärksamma det positiva med lärandet som sådant.

Här tror jag att ett lärande med hjälp av sociala medier är en väg att gå. Kan vi återskapa en del av den kraft som finns i sociala medier och en del av den enorma uppmärksamhet detta fenomen får i våra privata liv, tror jag att vi kommer långt.

eLearning - informellt, användardrivet, intuitivt

På en något inaktiv blog om eLearning (http://www.learntech.se/blog/default.aspx) så finns flera bra artiklar om eLearning med tankvärda synpunkter. Bl a så konstateras att

- allt mer lärande sker direkt i arbetet.

- nätverket är viktigare än innehållet. (Context is King, not content!)

- efter Rapid eLearning - "Microlearning"

- stora utmaningar för utbildningsavdelningen.

Författaren Johan Skoglöf konstaterar att allt mer av lärandet på företag är formellt. Trots detta så bygger många företag fortfarande sina lärportaler på grundtesen att lärande är formellt och sker bäst med någon form av transmissions-princip. Pengarna går troligtvis rätt i sjön. Här finns utmaningen att bygga lärandet på informella kanaler trots att det är svårt att mäta resultaten - en svårighet när ansvarig ska äska pengar till budgeten.

Skoglöf refererar till Jay Cross som menar att det är tydligt att fokus går från att "ha klarat av kursplanen" till att "kunna visa kompetensen", dvs fokus skiftas från lärandet till att kunna visa att du klara dina uppgifter.

Skoglöf har tittat på ett webbinar Learning Trends 2009. och plockat upp uttrycket "microlearning". Detta skulle kunna beskrivas som:

- hanteraring av situationsberoende kunskap

- att det saknar formell struktur

- användarna producerar materialet själva

Det är små bitar av information/kunska som portioneras ut i ett informellt lärsystem.

Detta låter i mina öron väldigt likt det som sociala medier står för - det är informellt, användardrivet och intuitivt.

Regisserad kompetensutveckling

Läste om ett intressant forskningsprojekt (1) som bedrivs på Mälardalens högskola http://www.mdh.se/idt/regi, där de vill titta på hur blir chefen en bra regissör och ger medarbetarna goda förutsättningar att tillsammans utveckla verksamheten. Projektet studerar medarbetares interaktionsförmåga före och efter en intervention där deras chefer deltar i ett lärande nätverk för att bli en "regissör", dvs helt enkelt inspirera till kompetensutveckling (fast det senare är min tolkning!)

Jag tror att en orsak till en lyckad utveckling av kompetens på ena arbetsplats handlar om personligt engagemang. Precis som Carlén (2) nämner i sin avhandling så är en framgångsfaktor en stark organsiation samt en central person som driver utvecklingen. På många företag ser man naturligt att chefen skall ta denna roll. Jag tror att en annan lösning kan vara att en redaktörsroll kan fylla samma funktion, med chefens direkta eller ndirekta stöd naturligtvis.

Sedan undrar jag om inte sociala medier kan spela samma roll. Chefens regisserade roll flyttas då till en annan arena där kanske dennes roll förändras. Själv har jag formulerat ett forskningsfält inom området som skulle kunna låta så här:

Kompetensutveckling på gemensam arena: Om sociala medier kan skapa förutsättningar för effektiv interaktion.

Kan sociala medier gynna kompetensutveckling genom lärande, kreativitet och samverkan på en gemensam arena? Kan sociala medier påverka interaktionen mellan medarbetare och utveckla relationer för ökad förutsättning för kompetensutveckling i arbetsgruppens?

(1) Regisserad kompetensutveckling - forskningsprojektet är finansierat av Vinnova och genomförs i samarbete med Mälardalens högskola samt Högskolan i Dalarna.

http://www.vinnova.se/sv/misc/VINNOVA-projekt/Projekt---Listhuvud/Regisserad-kompetensutveckling/

(2) Carlén, U. (2010) A professional community goes online - a study of an online learning community in general medicine. Göteborgs universitet: Institutionen för tillämpad IT.

Kräver lärande motivation?

Motivationsbegreppet är ibland tämligen besvärligt. Det behövs men är samtidigt ett undflyende fenomen. Vad betyder motivation och vilken betydelse har det för lärandet?

Troligtvis håller många med om att motivation är viktigt för att lärande. Att lära kräver någon form av handling - att lyssna, läsa, härma, träna etc. Således kan vi då fråga oss "Vad skapar handling?" istället för "vad motiverar oss". Vissa hävdar att motivation är en handling med ett mål och Gellerman menar att motivation är skillnaden mellan att göra precis det som krävs och att göra allt man förmår. Men en annan aspekt av handling och motivation är att denna text föregicks av en motivation innan handling.

En fråga som gäller lärande är vem som ska generera handling. Kan jag som organsiatör av lärande (lärare i skolan, utbildningsansvarig på företag etc) skapa motivation för att generera handling hos mina mottagre/deltagare? Ibland talar man om "den inre motorn" vilket ska symbolisera att en person har "driv".

Helene Ahl har i en intressant artikel försökt att reda ut motivationsbegreppet och varför vi är intresserade av detta begrepp. Hon har fångat upp Siebert som menar att intresset för motivationsbegreppet inte tillkommit för att få veta vad som motiverar vuxna att lära i sig, utan för att underlätta för lärare och utbildningsorganisatörer. Vilka är lata, odugliga eller ointressanta för att ta del av utbildningsinsatser (dvs en kostnad). Företag gömmer detta bakom termen "assessment" och i utvecklingssamtal med chefen dirigerar detta vilka pengar som görs tillgängliga för "kompetensutveckling".

Jag fastnar för Ahls genomgång av Patricia Cross modell för lärande. Jag tror den är en bra grund för att förstå mekanismerna kring lärnade på ett teoretiskt plan.

Ref:

Ahl, H (2004). Motivation och vuxnas lärande. En kunskapsöversikt och problematisering. I Forskning i fokus, nr 24. Stockholm: Myndigheten för skolutveckling.

Siebert, H. (1985). Research on motivation for further education in the federal

republic of Germany. In J. H. Knoll (Ed.), Motivation for adult education.

München: Saur.

Cross, P. K. (1981). Adults as learners. San Fransisco: Jossey-Bass.

Distansutbildning skapar problem?

I en artikel i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kvinnor-tar-allt-farre-poang_5235213.svd) så konstateras att resultaten på högskoleutbildningarna försämrats - för studerande på distans i allmänhet och kvinnor som distansstuderar i synnerhet.

Är det så?

I artikeln och i Högskoleverkets pressrelease kan man få intrycket av att de distansstuderande inte klarar av att vara "disciplinerade" nog för att kunna klara av studierna. Självklart är ett distansstuderande ett beting, vilket innebär att du själv är ansvarig att följa studieplanen. Men frågan är om distansutbildningen är upplagd enligt ett mönster som är optimerat för distansstudier.

I en gammal studie av Leidner och Järvenpää tittade de närmare på den då aktuella förändringen med datorstöd i undervisningen. Forskarna kom fram till att datorstödet användes till att utföra traditionell klassrumsundervisning (dvs färdigpaketerad undervisningsbitar för transmission) och kom fram till att det enda datorstödet åstadkommit var att dålig pedagogik kunde utföras snabbare. Hrastinski har i en avhandling studerat fenomenet och har i en populävetenskaplig sammanfattning förklarat en del av fenomenet. I en intervju med Elza Dunkels som refereras i boken (s.43) så konstaterar Dunkels att miljön för nätbaserat lärande inneburit att skolan flyttat ut på nätet, inte lärandet.

Eftersom lärosätenas intäkter är beroende av antalet examinerade studerande finns en uppenbar risk att budgeten klaras genom att sänka kraven. Inget lärosäte skulle erkänna detta, det vore ett brott mot Högskoleverkets regler att sänka kraven, men lärosätet får sina anslag tilldelade efter antalet poäng som de studerande klarar. Här finns en risk och jag tror att de senaste årens utveckling med alltfler högskolor och universitet i landet medför en sänkt kvalitet i utbildningsmaterialet, lärarna och de studerande - helt enkelt för att spridningen tunnar ut materialet.

Ref:

Kvinnor tar allt färre poäng. (2010). [Elektronisk] Svenska Dagbladet, 2 september. Tillgänglig: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kvinnor-tar-allt-farre-poang_5235213.svd [2010-07-21]

Leidner, D. och Järvenpää, S. (1995). The Use of Information Technology to Enhance Management School Education: A Theoretical View. MIS Quarterly, Vol. 19, No. 3, September, 1995), sid. 265-291.

Hrastinski, S (2009). Nätbaserad utbildning – en introduktion. Lund: Studentlitteratur.

Kompetensutveckling och sociala medier

Kan sociala medier användas vid kompetensutveckling på företag? Ja, det beror lite på hur vi definierar sociala medier samt hur användandet ser ut.

De flesta skulle nog hålla med i förutsägelsen att internet i framtiden blir än mer integrerat i vår privata sfär och att arbetslivet följer efter. Utvecklingen inom sociala medier drevs initialt av människors fritidsintresse för sociala kontakter och nyfikenhet – företag har först på senare tid blivit aktiva med sociala medier - men då är det oftast som ett verktyg inom marknadsföring och/eller marknadskommunikation. När sociala medier diskuteras internt på företagen så uppmärksammas själva tillgängligheten – ska anställda få använda sociala medier på arbetstid eller inte?

En frågeställning som borde aktualiseras är om sociala medier ska användas för överföring av paketerad kunskap eller som en arena där lärande skapas av deltagarna. Det kan synas trivialt men frågan växer desto mer du studerar den - det är viktigt att ha en konsekvent linje om tanken är att sociala medier ska användas till kompetensutveckling.

Kompetensutveckling består traditionellt av paketerad kunskap: en stegvis trappa som leder till en nivå som kan examineras i någon form. Då passar det att betrakta sociala medier som en kanal för överföring. Men ofta uppfattar en deltagare de sociala medierna som just precis det som ordet antyder - ett socialt medium där du utbyter tankar och idéer och kan få svar på frågor. Problemet för en utbildningssamordnare är om kompetensutvecklingen ska ske genom aktivt deltagande i ett socialt medium så blir resultatet beroende på aktiviteten och kvaliteten på deltagandet. Det blir således oförutsägbart. I det senare fallet är individens aktiva engagemang avgörande för framgångsrikt lärande.

Dessa frågor är inte enkla. Jag tror att om man ska studera sociala medier och kompetensutveckling så är det ett styvt arbete att avgränsa studien och koncentrera sig på de delar som ligger närmast användaren. Här kanske anledningen finns till att det är påfallande lite som är skrivet kring sociala medier i vetenskapliga sammanhang. Företagens krav på en utredning och den vetenskapliga textens förutsättningar är svåra att matcha.

Inställningen styr inlärningen

Dagens möjligheter öppnar för helt andra visioner på lärande än vad skolor traditionellt har som mönster. När det gäller fortbildning av vuxna på företag, kompetensutveckling, så är mönstret det samma. Möjligheterna ökar men pedagogiken sitter fast i gammal tradition.

Läste en studie från nittiotalet där Leidner och Järvenpää studerade den (då) begynnande IT-revolutionen inom utbildning och kompetensutveckling. De fann att ny teknik och nya möjligheter oftast användes för att automatisera gamla metoder (som t ex traditionell klassrumspedagogik), vilket fick till följd att det enda som man lyckades uppnå var att utföra ineffektiva lärmetoder snabbare. Föga förvånande så fann Lediner och Järvenpää också att lärresultaten inte förbättrades genom användningen av IT.

Är det de som skapar en lärplattform (med innehåll) som står för den "gamla" pedagogiken och som gör fel, eler är det deltagarna som inte förmår att ändra sina invanda mönster (som de fått från sin egen grundskoleutbildning)? När jag intervjuade en företrädare för telekomföretaget Ericsson så berörde denne just detta problem - när de anställda kliver innanför dörrarna så lämnar de också sina privata mönster för interaktion och informationssökning. De kliver in i arbetsplatsens arbetssätt och är inte i närhten av aktivitet och påhittighet som de (flesta) uppvisar privat.

Denna beteendeförändring kan inte bara förklaras med att tekniken inte är densamma som i privatlivet. Då måste finnas flera komponenter.

I mitt arbete med en liten uppsats med titeln "Lärplattformar i arbetslivet – en hjälp till kompetensutveckling på företag?" så trodde jag initialt att en intressant vinkel var att studera plattformens tekniska egenskaper och vilka funktioner som kunde utnyttjas. Men nu är jag inte lika säker på att det är denna vinkel som är den verkligt viktiga.

Kan det vara så att val av plattform på företag börjar med en teknisk diskussion och inte med vad man vill uppnå (och är beredd att betala för). En egen erfarenhet för arbetslivet är att företag gärna startar upp en e-learning portal men missar att budgetera för underhållet av innehållet; det går inte att ha denna verksamhet med bara ett budgetår som framförhållning. Här är uthållighet och ständig kontakt med organisationens behov en mycket viktig komponent.

Många eller få i distansutbildning?

Hur optimerar man antalet deltagare i en distansutbildning? Svaret är naturligtvis beroende på plattform, mål och ambitionsnivå (dvs hur mycket pengar finns).

Stefan Hrastinski (2007) har skrivit en avhandling (1) som bl a handlar om detta. Hrastinski pekar på antalet att deltagare är mycket viktigt, men att det naturligtvis varierar beroende på en rad faktorer. Hrastinski delar in distansutbildningar i två kategorier – synkron och asynkron. Vid synkron (direkt) utbildning är det bättre med få deltagare, vid asynkron (indirekt) utbildning är stora diskussionsgrupper helt enkelt nödvändig för att få tillräcklig volym på inlägg och deltagande.

Självklart är inte världen svartvit. Undervisning är inte enbart antingen synkron eller asynkron, utan någonting mitt emellan. Däremot kan vissa teknologier vara synkrona/asynkrona eller ha möjlighet att vara det. För det är som Hrastinski påpekar att ett synkront medium kan användas asynkront (t ex en chat där du svarar på ett inlägg när du har tid trots att mediet i sig möjliggör synkron kommunikation) och likväl kan det fungera åt andra håller så det asynkrona e-postprogrammet kan användas synkront.

I en populärversion (2) av sin avhandling tar Hrastinski upp några saker att tänka på vid synkron (direkt) utbildning är det faktum att det kan vara förvillande med många deltagare i en videokonferens eller chat – vem sa vad? Men samtidigt måste antalet deltagare nå en ”kritisk massa”, annars uppstår ett problem i diskussionsforumet; det blir helt enkelt för låg aktivitet för att det ska bli intressant att följa. Men många deltagare är ingen garanti för ett bra diskussionsforum – att rätt deltagare är närvarade och aktiva är ännu viktigare.

Hrastinski beskriver i sin avhandling skillnaderna mellan distansutbildning och onlineutbildning – det kan finnas vissa fall där en del av undervisningen bedrivs i

a) traditionella seminarier på ett bestämt lärosäte där deltagarna träffas ansikte mot ansikte

b) sammanhang där vissa föreläsningar äger rum online, antingen synkront eller asynkront.

Ett annat intressant spå som Hrastinski tar upp är utvecklingen hur vi ser på lärande i datorstödd undervisning. Enligt Hrastinski har den gått från ett objektivistisk till en konstruktivistisk syn – dvs skillnaden i att överföra kunskap till att tillhandahålla element som kan konstrueras till kunskap av mottagaren. Den senaste fasen, som gjorts möjlig genom den senare tidens utveckling av sociala medier, är jst en social dimension där lärande görs möjlig genom samspelet mellan deltagare.

Referenser:

(1) Hrastinski, S (2007) Participating in Synchronous Online Education. Göteborgs universitet.

(2) Hrastinski, S (2009) Nätbaserad utbildning – en introduktion. Lund: Studentlitteratur.

Sosumi

Är det någon som har en Mac?

Ett standardljud i systemet (för varningar etc) heter Sosumi - ett enkelt litet ljud.

Apple var indragna i en juridisk tvist med Beatles gamla skivbolag Apple Corps och hela historien slutade med att ljudkreatören skapade ljudet Sosumi (So sue me - så stäm mig, då).

Det är lätt att hamna i klammeri med rättvisan. Du behöver inte ens ha uppsåt. Nu senast har en arg fotograf stämt bl a Åhléns för att de använt en avbildning av ett skivomslag, stor som en tumnagel (läs ett referat på journalisten.se).

Det är lätt att få tag i bild- och videomaterial och ännu enklare att bifoga dem i en blog, på en website eller ett projektarbete. Men vem vet hur detta elektroniskt publicerade epos dupliceras, länkas, citeras? Förvisso hade Åhléns ett kommersiellt syfte (vilket troligtvis inte är fallet med en blog eller ett projektarbete på denna kurs) men att addera andras alster är inte en självklar rättighet.

Bilden togs på femtiotalet då världen såg annorlunda ut. Självklart ska fotografen ha ersättning om han så önskar (alltså bilden är inte fri att använda), men det intresanta är att bilden togs i en tid då elektroniska kopior, internet, bloggar och websidor inte existerade. Hur långt ska man sträcka möjligheten att använda det juridiska systemet för stämningar av denna typ?

Frågan är: skulle jag kunna lägga in bilden i denna blog utan risk för att bli stämd? Och hur blir det med min blog (som fortsätter sitt digitala liv med eller utan mig) i framtiden när praxis i domstolarna ändras (vilket de lär göra eftersom bedömningen i tingsrätt och hovrätt skiljer sig åt)?

För att inte bli stämd använder jag en länk till Google, där ni kan se själva bilden (som många säkert känner igen):

http://www.google.se/images?um=1&hl=sv&tbs=isch:1&sa=1&q=Gunnar+Nilsson+Evert+Taube+sverigesradio&aq=f&aqi=&aql=&oq=&gs_rfai=

70/30-fällan

När jag håller kurser i presentationsteknik får jag ofta frågor och önskningar om att lära ut teknik och finesser i PowerPoint. Förståeligt. PowerPoint är det mest använda programmet för presentationer. Dessutom tror de allra flesta att en bra presentatör också är fullfjädrad i PowerPoint, men det hänger inte ihop. Tvärtom så är PowerPoint en av de värsta tidstjuvarna som äter tid (pengar) för företag och organisationer.

Undersökningar har visat att en gemomsnittlig presentatör som skapat en presentation i PowerPoint har använt 70% av tiden till att leta bilder, skriva in text och bemästra programmet. 30% av tiden har använts till innehållet (idé och budskap). Detta brukar jag kalla för 70/30-fällan.

Desto fler avancerade funktioner som finns i din dator, ju mer tid ägnas åt produktionen.

Om vi dessutom för in multimedia i produktionen minskar den tillgängliga tiden för innehållet ytterligare. Detta är ett problem. Förpackningen är bra, men innehållet fallerar - dvs det du vill uppnå får ingen reell chans att nå fram.

Gör en mycket enkel produktion, testa om den fungerar, lansera den som Creative commons, få feedback och kanske dessutom ¨ågon som utvecklar din produktion. När det är tillräckligt bra, gör gärna en variant med bättre teknik och snyggare förpackad. Det vinner du på.

Copyleft - pay it forward

I en text som du skapar framför man måhända idéer eller tankegångar. Idén med Copyleft är ju att kunna ge någon annan möjlighet att arbeta vidare på denna idé. Det finns ett annat uttryck: "pay it forward" (se bl a wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Pay_it_forward). Jag skapar något och du betalar mig genom att bearbeta det jag skapat, lämnar det vidare i förädlad form till näste person i kedjan, som...

Att låsa in idéer tror jag inte är bra för någon. Det jag skriver vill jag ha synpunkter på så att jag kan utveckla tankegången. Eller ännu hellre - att någon tar det jag skrivit och utvecklar till en egen text, gör det tillgängligt så att jag och flera andra kan utveckla det ännu ett steg. Precis som datorer sammankopplade i nätverk där den sammanlagda processorkraften gör det möjligt att lösa uppgifter som ingen enskild dator skulle klara.

När ska vi få se ett svenskt företag ta ett större grepp, precis som Pepsi gjort i deras projekt "Refresh the world"? (www.pepsi.com). Enkelt, transparent och kopplat till varumärket.

Ett exempel av alla de idéer som lämnats in www.refresheverything.com/gogreenbarter - "extend the life of existing items på continuing its circulation from one person to another through bartering" http://en.wikipedia.org/wiki/Barter

Jag tror att det alltid är en bra idé att framhålla materiella rättigheter och hur de kan användas - inte som ett hinder utan som en möjlighet. Lärandet ger en möjlighet att skapa utan att vara expert på ett område: delar jag med mig kommer andra att dela med sig.

Vill du veta något? Det finns en mening som är som sesam, öppna dig. Den är enkel. "Kan du hjälpa mig?"

Hur får man ett lärande att fungera via IKT?

Det finns en paradox i lärande via IKT då detta lärande i de flesta fall inkluderar någon form av av samarbete via en internetbaserad plattform eller tjänst. Det är ett kollektivt lärande men det utförs enskilt - diskussionerna ska främja lärandet för individen via det nätverk som erbjuds via en kurs eller utbildning.

Gunnel Wännman Toresson fann i sin forskning (beskriven i Läroverktyg, utgiven av KK-stiftelsen) att det var svårt att få dynamik i diskussionerna när man bedrev nätbaserad utbildning. Hon konstaterar att det är synnerligen viktigt att ha en central person som ständigt driver på diskussionen i t ex ett forum. Först då får utbytet av tankar och idéer fart.

En annan aspekt som tas upp "Läroverktyg" (1) är "shared meaning" istället för arbetsfördelning i det kollektiva lärandet, t ex via grupparbeten där den gemensamma uppfattningen blir målet istället för en ren fördelning av arbetsuppgifter. Vidare konstateras att "Även ledare och lärare måste se sig som lärande medlemmar och ska fråga, undersöka och söka lösningar gemensamt." (sid 24).

Om vi förutsätter att kommunikationen av kunskap mellan deltagarna är asynkron - att deltagare bidrar med olika stora bitar (2) - så innebär det att vi också kan se skillnaden mellan kunskapsöverföring och informationsöverföring. För där ligger problemet som jag ser det. Kunskap är inte information, den sätts samman på olika sätt och den överförs inte linjärt.

För en lyckad nätbaserad kurs krävs en person som driver utbytet mellan deltagarna och ställer tydliga ramar och mål. Kanske det är dags att diskutera om verkligen den centrala personen ska vara en lärare? Kanske termen projektledare är mer relevant? En person som kan ta in rätt person med rätt kompetens vid rätt tillfälle för att få ut det mesta (och det bästa) av alla deltagare.

___________________________

(1) "Läroverktyg" utgiven 2005 av KK-stiftelsen. Kan hämtas på www.kks.se via länken Publikationer.

(2) Jämför fildelning via peer-to-peer (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Peer-to-peer för detta begrepp) där ingen användare delar ut hela filen utan endast delar av den - mottagaren sammanställer en komplett fil via små delar som erhållits från flera håll.

Flytta, dela, utveckla

Standard för flyttbarhet är nyckeln till ett lyckat resultat. Det kommer alltid att vara flera olika system och programvaror, en del fria, en del open-source, en del kommersiella, men nyckeln är att att alla ska kunna använda allt.

Det är dyrt att producera material konstateras det under rubriken ”Standards för flyttbarhet” och det är ingen överraskning. När video blev relativt enkelt att använda (detta är i och för sig innan digital video) så började väldigt många organisationer och företag att producera material. Det blev dyrt. När sedan videokassetten läg i sin ask, så blev den fort inaktuell. Det var trassligt att utveckla, att arbeta vidare och utbilda vidare med materialet.

Den stora skillnaden med dagens teknik är att små bitar med lättproducerat material inte är en slutprodukt, utan en start på något som kan utvecklas och anpassas. Däri ligger de stora möjligheterna. Tekniken har flyttat in i datorer och telefoner, bort från speicalanpssade programvaror och dyra serverlösningar.

När dessa små bitar av video (och även ljud och text) produceras med ett gemensamt produktionssätt (SCORM) - ja, då har revolutionen bara börjat.

Halva historien med bara fritt material?

I artikeln om Teacher on demand ("Fria resurser löste Falköpinglärares dilemma"
http://kollakallan.skolverket.se/upphovsratt/artiklar/falkoping/) så berättas att genom att endast använda Wikimedia Commons så kunde läraren undvika att bryta mot upphovsrätten. Ett problem naturligtvis. Men det är ju inget nytt då den elektroniska eran gett "kopiering" en helt ny betydelse - genom att den kan utföras snabbt i stor skala.

Dessutom är ökningen av mängden material som är tillgänglig via internet närmast logaritmisk. Därav torde det följa att volymen med fritt material också ökar. Kanske det är så, att viljan att släppa sitt material fritt också kommer att öka. Man kanske kan vänta sig att mer och mer material inte beläggs med restriktioner, alternativt att marginalen får vad som får användas utan tillstånd förflyttas.

Är det så att utan upphovsrättsskyddat material så kan en lärare inte berätta hela historien? Är det då omöjligt att skapa material som belyser hela frågan? Är läraren då hänvisad till fritt material - får man nöja sig med att berätta "halva" historien genom att vissa delar inte är fria att använda?

Det är inte lång tid kvar innan begreppet online/offline försvinner. Allt är ständigt tillgängligt. Alla kan se allt, göra allt. Med det följer att inget längre behöver kopieras. En länk skickas med och denna länk behöver inte vara textbaserad - och denna länk spelar upp det material som är skyddat.

Vad jag förstår är det inte olagligt att tillhandahålla länkar till material. Jag tror att länkhanteringen på internet och i telefoner kommer att göras mer och mer transparent för användaren. Vilket material som ligger på vilken server kommer att minska i betydelse. Är det publicerat så får det också användas.

Elektroniska presentationer

Jag har i många år utbildat i presentationsteknik så det är med det i bagaget som jag tittar på ämnet.

I videon med Stefan Knutsson så framför han en vanlig åsikt kring presentationer (som oftast framförs med hjälp av PowerPoint - det vanligaste verktyget). Stefan rekommendera att inte använd punktad text ("bullets") och att stödet ska vara för åhöraren inte presentatören.

Generellt sett är det bra råd, men det viktiga är innehållet, innehållet, innehållet. Ska du framföra ett budskap som kanske inte är intressant (men nödvändigt) så finns det en poäng i att göra det så klart och tydligt för alla inblandade som möjligt. Därav punkformen.

•

I alla presentationsformer så ska man betona det viktigaste, skriva begripligt, vara kortfattad och presentera i fallande prioritetsordning. Men vad minns dina åhörare? Faktum är att vad de minns dagen efter din presentation fördelar sig ungefär så här: orden 7%, talet 23%, annat 70%. Det som är "annat" är bl a röst, rörelse, kroppshållning, ögonkontakt, leende, engagemang etc.

Bra presentationsbilder är alltså inte så viktigt. Det är hur du uppfattas som avgör om ditt budskap kommer att bli ihågkommet. Titta på denna presentation (dessutom är ämnet fortfarande aktuellt trots att den är från 2005) http://www.identity20.com/media/OSCON2005/oscon_videos/oscon_lg.html

Hans Rosling är en gudabenådad talare som trots flera svagheter (dålig engelska, lite kameral upsyn) sopar golvet med de flesta presentatörer. Varför? Han når fram med sin uppenbara entusiasm för det han har skapat och han brinner för möjligheten att tala om det för hela världen. Han jobbar med kroppspråket och håller ett varierat tempo och är dessutom extra tydlig då han går in på viktiga aspekter. Så jobbar ett proffs!

Pecha Kucha har sina poänger om presentatörerna är någorlunda erfarna. Annars blir formatet en hämsko på intressanta idéer. Dessutom är det min erfarenhet att Pecha Kucha kräver en redan från början engagerad publik som dessutom är villiga att diskutera med varandra i pauserna.

Vad du än talar om, hur du än presenterar och vem du än är, så gäller alltid...

- berätta och jag lyssnar

- lär mig och jag kanske minns

- berör mig och jag kommer att förstå

Säker information genom källkritik?

Många personer jag träffar på har en naiv inställning till nyheter, information och påståenden. "Det har jag läst nånstans" är ett vanligt svar på frågan "Hur vet du det?". Kanske beror det på en traditionell syn på våra informationskällor. Svenska tidningar och statlig radio och tv dominerade flödet till 90-talet då radio och TV-monopolet på nyheter sakta började brytas upp. Men trots allt har det varit självklart med (relativt) pålitlig förmedling. Jag tror problemet är att vi har med oss (o)vanan från denna inhämtning och överför denna till internet: många gånger tror vi att "det vi läser är sant".

Jag har länge intresserat mig för informationssäkerhet. Hur verifierar jag information? En vanlig frågeställning på företag är hur de ska hantera all information som flyter runt på hårddiskar, smarta telefoner, servrar (och dessutom nu alla dessa communities...).

I ett projekt jag var delaktig i på en medelstor organisation visade det sig att 80% av den elektroniska informationen som lagrades var ostrukturerad och att av den så saknade 90% en ägare. Således var omkring 70% av all information som lagrades omöjliga att verifiera, validera och säkerställa. Eller med andra ord: över 70% av informationen hade ett informationsvärde lika med 0 (noll).

Överför detta till tankarna kring källkritik. Hur stor andel av informationen som är tillgänglig idag kan verifieras?

Nätsäkerhet

Läser i flera tidningars nätupplagor om IT-säkerhet under rubriken "Sociala medier säkerhetshot" (http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sociala-medier-sakerhetshot_4949561.svd). I gammal (?) god anda så är det en artikel skriven av TT som går rakt in i nätupplagan, möjligen med en ny ingress. Men knappt det.

Artikeln belyser problemen med potentiella säkerhetsproblem på arbetsplatser. Facebook och Twitter stjäl inte bara tid från arbetsgivaren, de läcker även som såll - hemlig eller känslig information kan slinka med i oskyldiga kommentarer. En bakomliggande faktor sägs i artikeln vara anställdas okunnighet och ovana med att allt är tillgängligt för vem som helst på internet. Fast "Yngre medarbetare är vana vid att vara öppna och ständigt ha tillgång till information". Ja, OK då. Så fort alla gamla är borta så är problemet löst. Eller?

Frågan är vad som egentligen är problemet. Internet har blivit den överlägset största källan till informationsinhämtning, samtidigt som detta knappast avspeglas alls i undervisning i dagens skola. Internet har också blivit störst för de allra flesta när det gäller att lära sig saker. I en intressant artikel på World Internet Institute (http://www.wii.se/aktuellt/nyheter/467-ny-rapport-unga-svenskar-och-internet-2009.html) så konstaterar man att nästan alla barn har tillgång till Internet i skolan, men det är i hemmet som barn lär sig använda nätet.

Hemma har vi den största utmaningen. Att vara en god förebild behöver inte betyda att vi kan mer om alla sajter och communities, utan att vi har en nyfikenhet i själva lärandet och att vi använder den källa som ger störst utbyte.

Så utmaningen ska antas i hemmen där vi ska skapa en god kultur för nätanvändandet. Då kommer vi också kunna tackla säkerhetsproblemen på ett bättre sätt – för troligtvis tar vi med oss tänkandet tillbaka till arbetsplatsen där vi integrerar nätet med arbetet. Problemet är inget problem.

Inlämningsuppgift 1c

När jag diskuterar nätkulturer för yrkesverksamma så pratar jag ofta om LinkedIn. När det pratas om nätkultur på arbetsplasten blir det ofta frågor kring Facebook – ska det tillåtas eller inte?

Men egentligen är nätkultur något mycket större än så. För mig är nätkultur något som pågår på internetbaserade platser för att de ”traditionella” kanalerna inte har (eller ger) plats för dessa aktiviteter. Här kan vem som helst kan starta vad som helst när som helst. Skriv om det du känner för. Skapa musik och publicera. Engagera andra.

Finns det oro för ”nätkultur” så är oron oftast koncentrerad till vad unga gör på internet. Vår oro är ofta baserad på en känsla av att inte ha koll. Nu är detta ingen nyhet – förut gick barnen ut (fysiskt) och man hade ingen större koll på dem då heller, vilka de träffade, vad de pratade om, vad de gjorde. Nu sker det digitalt och transferhastigheten har ökat exponentiellt, men grundproblemet är detsamma. En annan aspekt är yngres faiblesse för ”multi-tasking” – fragmentering – där flera kommunikationskanaler är igång samtidigt (telefon, SMS, chat, Facebook etc), gärna med musik i bakgrunden och kanske lite TV på ett hörn. Detta är studiemiljön på hemmafronten för många. Att fokusera på en sak är svårare och svårare och jag kan tänka mig att många lärare drar sig för att föra in nätverkskulturer i undervisningen.

Svaret är ofta enkelt och inte digitalt. Prata. Visa intresse. Få koll, då känns det bättre. Den här kursen är ju bara ett startskott för ett arbete som aldrig tar slut, för det kommer hela tiden nya vägar att kommunicera.

Förutsättningar för Web 2.0 - du gör hela skillnaden!

En förutsättning för att Web 2.0 ska fungera: (1) trovärdig validering av informationslämnare (2) informationstransperens. Det finns flera enkla saker varje individ kan göra för att utveckla möjligheterna till att få informationshantering att fungera.

Informationsvalidering är en viktig aspekt - är den information som någon läser vid ett givet tillfälle valid? På enkel svenska: har den "ett-bäst-före-datum"? Hur kan vi säkerställa att vi läser t ex den senast versionen av ett dokument, att uppgifterna i ett e-brev i vår inkorg är aktuella eller webbsidan är uppdaterad med de senaste förändringarna? Hur trovärdig är lämnaren av uppgifterna?

Här kan du:

(a) Tydligt markera datum informationen skapades

(b) Markera dess (förmodade) livslängd

(c) Alltid bifoga kontaktuppgifter

Informationstransperens är också viktig, men ett ämne som är stort och tämligen komplext. Enkelt uttryckt handlar det om att informtionens ursprung, avsikter och sammanhang framgår.

Ett vanligt problem vid internt arbete (på skola, företag, organisation etc) är organisationen av informationen: ofta ligger den i silos (hål i marken som inte har kontakt med varandra - exempel på silos är din egen hårddisk [C:], din personliga partition på intranätet, ofta benämnd [H:], dina e-postkonton, din telefon etc etc).

Här kan du:

(a) Lagra all färdigformulerad ("skarp") information i sökbara fora

(b) Undvika e-post för informationsspridning

(c) Använda plattformar som medger att all redigering sker i ett originaldokument

Start

Nu är den aktiv!