Hur optimerar man antalet deltagare i en distansutbildning? Svaret är naturligtvis beroende på plattform, mål och ambitionsnivå (dvs hur mycket pengar finns).
Stefan Hrastinski (2007) har skrivit en avhandling (1) som bl a handlar om detta. Hrastinski pekar på antalet att deltagare är mycket viktigt, men att det naturligtvis varierar beroende på en rad faktorer. Hrastinski delar in distansutbildningar i två kategorier – synkron och asynkron. Vid synkron (direkt) utbildning är det bättre med få deltagare, vid asynkron (indirekt) utbildning är stora diskussionsgrupper helt enkelt nödvändig för att få tillräcklig volym på inlägg och deltagande.
Självklart är inte världen svartvit. Undervisning är inte enbart antingen synkron eller asynkron, utan någonting mitt emellan. Däremot kan vissa teknologier vara synkrona/asynkrona eller ha möjlighet att vara det. För det är som Hrastinski påpekar att ett synkront medium kan användas asynkront (t ex en chat där du svarar på ett inlägg när du har tid trots att mediet i sig möjliggör synkron kommunikation) och likväl kan det fungera åt andra håller så det asynkrona e-postprogrammet kan användas synkront.
I en populärversion (2) av sin avhandling tar Hrastinski upp några saker att tänka på vid synkron (direkt) utbildning är det faktum att det kan vara förvillande med många deltagare i en videokonferens eller chat – vem sa vad? Men samtidigt måste antalet deltagare nå en ”kritisk massa”, annars uppstår ett problem i diskussionsforumet; det blir helt enkelt för låg aktivitet för att det ska bli intressant att följa. Men många deltagare är ingen garanti för ett bra diskussionsforum – att rätt deltagare är närvarade och aktiva är ännu viktigare.
Hrastinski beskriver i sin avhandling skillnaderna mellan distansutbildning och onlineutbildning – det kan finnas vissa fall där en del av undervisningen bedrivs i
a) traditionella seminarier på ett bestämt lärosäte där deltagarna träffas ansikte mot ansikte
b) sammanhang där vissa föreläsningar äger rum online, antingen synkront eller asynkront.
Ett annat intressant spå som Hrastinski tar upp är utvecklingen hur vi ser på lärande i datorstödd undervisning. Enligt Hrastinski har den gått från ett objektivistisk till en konstruktivistisk syn – dvs skillnaden i att överföra kunskap till att tillhandahålla element som kan konstrueras till kunskap av mottagaren. Den senaste fasen, som gjorts möjlig genom den senare tidens utveckling av sociala medier, är jst en social dimension där lärande görs möjlig genom samspelet mellan deltagare.
Referenser:
(1) Hrastinski, S (2007) Participating in Synchronous Online Education. Göteborgs universitet.
(2) Hrastinski, S (2009) Nätbaserad utbildning – en introduktion. Lund: Studentlitteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar